8/27/2011

Två år med håranalys

Tio år med sköldkörtelproblem, eller det är väl elva år nu förresten. Åtta år med läkare som sagt åt mig att jag aldrig kommer bli bra, att jag aldrig kommer bli av med mina besvär och att det inte finns någon bot, men framförallt att det är psykiskt. Till en början tog man mig på största allvar, men när man inte hittade något särskilt ( om man nu inte anser att sjukligt låga blodvärden, vitaminbrister och märkliga sköldkörtelvärden och höga halter av antikroppar som något särskilt ) så fick jag höra att jag inbillade mig mina besvär. Att jag ville ha uppmärksamhet och göra mig märkvärdig. 

Det var tufft att ta som förvirrad tonåring. Och jag mådde verkligen uselt, men inte av psykiska besvär. Givetvis fungerar kroppen så att om den ständigt blir nedbruten och aldrig får en chans, så kan man inte må särskilt bra och vara glad, nöjd och lycklig med tillvaron heller. Men man löser ingenting om en kropp är trött därför att den är sjuk, med samtal. Eller vad sjutton de nu ville göra. Jag gick i allafall aldrig med på nåt sånt och jag är så innerligt tacksam över min inneboende tjurskalliga envishet. Den är allt som oftast bra, ibland inte. Men jag är glad att jag begåvats med den i vilket fall.

Men att detta är något slags standardsvar på allt inom sjukvården numera, det kan jag inte förstå. Att det är psykiskt så fort man inte hittar precis rätt svar direkt? Sköldkörteln är otroligt komplex, och extremt viktig för kroppens alla funktioner. Men alla är vi olika, och vi kan inte alla reagera på exakt samma sätt, när det finns oändliga variationer av dessa besvär. När jag hittade håranalysen och Helene kändes det rätt med en gång, men utan hennes stöd genom hela processen hade jag aldrig orkat fortsätta. Det har varit jättejobbigt, inget snack om den saken. Det är ingen enkel och snabb lösning där man mirakulöst blir bra över en natt. Däremot får kroppen de verktyg den behöver för att laga sig själv inifrån och när det väl satt igång, då kan man se resultat.

Nu efter två år mår jag äntligen bra igen. Jag ser inte mig själv som sjuk längre och jag tänker väldigt sällan på några besvär och symptom. Jag har en bit kvar att gå, men jag tror faktiskt inte det är så himla långt kvar nu, det känns så bra! De flesta besvär är borta, och jag hade en lååång lista. Det enda som fortfarande kan kännas är en viss trötthet, och att kroppen stelnar till lite om jag anstränger mig för mycket, exempelvis om jag är lite för trött. Nu när jag sökt skola och fixat boende, flyg, och allt praktiskt så slog det mig att jag inte skrivit en enda lista, inte en enda gång har jag behövt skriva ner en steg-för-steg-lista över allt som ska göras. Och för ett år sedan kunde jag inte hålla något alls i huvudet. Kunde inte gå en dag utan att allt stod nedskrivet i minsta detalj, annars la min hjärna av. Skulle jag gå ett ärende, duscha, och laga mat på en och samma jag så fick jag skriva ned punkt för punkt exakt när var och hur.

Det är mitt liv nu, och jag bestämmer. Snacka om frihetskänsla, och vilken belöning för allt hårt slit!

No comments:

Post a Comment